Att skämmas över hur man ser ut
Författare: Manne Forssberg | Publicerad: 19 Augusti 2024
När jag skriver det här har jag sår och rodnader på handlovarna och i armvecken. Huden i ansiktet fjällar, kliar och har torra röda fläckar. Det är jobbigt att skaka hand med folk för höger handled är mitt värsta ställe. Jag märker att folk blir oroliga eller i vissa fall äcklade när de hälsar på mig. Men jag hade ju framstått som ännu mer socialt apart om jag inte sträckte fram handen överhuvudtaget. Det är också besvärligt att betala i affärer och på så sätt exponera min såriga hud.
Jag har alltid lidit med olycksbröder och systrar som får utslag i ansiktet. Det slapp jag länge. Till i höstas då jag också började få problem. 40 år in i mitt liv med atopiskt eksem hittade utslagen en ny väg att påverka livet ytterligare, göra det lite sämre.
Man känner sig väldigt ful när man har eksem i ansiktet. Även om man har på sig sina bästa kläder och råkar ha en fenomenalt bra hårdag, så är det ganska obekvämt att röra sig bland folk.
Jag smörjer mig hela tiden med mjukgörande kräm, vilket gör att jag inte bara är rödflammig - jag är fet och glansig i ansiktet också. Och det svider och kliar på pannan. Jag får hela tiden försöka stå emot impulsen att klia och på så sätt förvärra problemen.
När jag var barn var eksemen ännu värre, men begränsade till fötter, armveck och knäveck. Fötterna såg i princip ut som köttklumpar. De var ständigt sönderkliade, inflammerade och rinnande av var och blod. Jag minns känslan av att ta av strumpor som satt fast i den varande sårvävnaden. På undersidan av fötterna fick jag ibland djupa självsprickor som gjorde det svårt att gå. Det fastnade strumpfragment både i eksemsåren och i sprickorna. Jag brukade rengöra sprickorna med en nål. Det gjorde fruktansvärt ont när jag råkade peta för djupt.
Det som ändå var bra var att jag kunde dölja mina eksem eftersom de begränsade sig till fötterna och armvecken. Men på fredagar tränade jag judo och då skulle man vara barfota. Jag hatade att visa mina fötter och jag hatade hur mycket uppståndelse och äckel de väckte hos både tränare och träningskompisar. Tränarna var oroade. Träningskompisarna ville inte göra parövningar med mig.
Redan efter första träningen bad jag mamma att få sluta på judon som jag tjatat länge om att få börja på, men jag tvingades fullfölja terminen. Ångestfyllda fredagar. Sedan fick jag äntligen sluta och var i fortsättningen väldigt noggrann med att inte börja på sporter som krävde avklädda fötter. Jag hade strumpor, skor och långärmade tröjor även på sommaren.
Nu kan jag inte dölja eksemen längre. Jag ska inte överdriva lidandet. Jag lever ett bra liv. Jag har en fru och tre barn som kramar mig oavsett hur jag ser ut. Mitt liv styrs inte av hudutslag. Jag tänker inte på mina eksem hela tiden.
Men när jag skriver det så svider och kliar det i min nyligen insmorda panna.
Manne Forssberg, ambassadör
Bor: Söder om Stockholm
Gör: Författare, föreläsare, poddare
Värsta med att ha eksem: Klådan
Värsta med att vara anhörig till någon med eksem: Att se dem lida. Att tvinga dem till jobbiga insmörjningar.
Familj: Hustrun Sara och barnen Adrian 2, Ruth 11 och Iris 14 år.
Aktuell: Som ambassadör för Sanofi.
MAT-SE-2300379, v.1, Maj 2024